Livrädd för höst och vinter.

Jag har höst- och vinterdepression. Har inte känt av det lika mycket tidigare än som jag känner av det redan nu (!). Visst jag har alltid avskytt kall, mörk vinter, men inte känt att sommaren är över redan i juli/augusti. Det är mörkt typ halv 10 här nu, och jag är livrädd. 2 saker.

1. Jag bor i Gottsunda. I helgen är det 4 bilbränder, en parkeringshusbrand, 3 misshandlar samt ett överfall+rån.
2. Mörker. Allt jag ser är mörker. Allt som kommer med mörker, allt som gömmer sig i mörkret.

Min mamma har alltid varit soldyrkare. Åkt utomlands, varit ute i solen så mycket som de går, tagit vara på det ljusa timmarna osv. Jag har aldrig känt så, att jag måste vara i solen, sola, bada osv. Har gjort det bara ibland, när jag har lust.

Men den här sommaren har jag varit som en slav. En solslav. Ska se solnedgången och helst också när den börjar gå upp. Jag lever med solen. Sola så fort det går. Vara ute så länge det är ljust. Ja, ni förstår.

Och då kom ju också min höst-/vinterdepression ännu starkare och tidigare och hårdare. Jag håller på att bryta ihop. Gå sönder. Gå i bitar. Jag står inte ut med mörker. Kyla. Solen försvinner innan 21. Solen steker inte på huden. Vet inte hur jag ska klara en hel vinter till. Jag kommer gå i bitar. Vet inte heller vad jag ska göra för att göra det hela lättare, för att betala de pengar för att komma dit det är varmare åtminstone, de finns ju inte när man är student. Så, man får väl stå ut och bita ihop, helt enkelt...

Hur man nu ska kunna göra det.