Vänskap?

Jag har länge tänkt på det här med vänskap. Varför jag i stort sett hela mitt liv befunnit mig i jobbiga, krystade vänskapsrelationer. Jag har varit osäker i min vänskapskrets och inte vetat om jag varit bra nog, cool nog eller rebell nog.
Att under det senaste året förlorat 3 personer som jag trodde jag var mycket nära vänner med. Ena har jag umgåtts med sen barnsben, den andra sedan 14 års ålder och den tredje träffade jag i äldre ålder. När de två första vände ryggen till dagen vi tog studenten, hade jag och den tredje personen funnit varandra. Vi stöttade, vi tröstade, vi söp och hade jävligt kul tillsammans. Vi var likasinnade, det var inget krystat mellan oss två.
Sen kom dagen då även hon vände ryggen till.

Varför dessa 3 har valt bort min vänskap under denna korta period är jag fortfarande mycket ovetande om. Den första tycker att "det vet du nog själv", den andra har ignorerat och den tredje klarade inte av en annan vän till mig.

Men den ständiga frågan i mitt huvud kvarstår.. Är det jag som gjort fel? Är det jag som gjort fel för att dessa människor ska vända ryggen till mig? Att det är jag som inte förtjänar deras vänskap?
Och allt jag kommer fram till är att, om jag nu är medveten om att det faktiskt KAN vara mitt fel istället för att tänka, "det är dem de är fel på", så borde det ju ändå inte vara jag. Att jag suttit och vridit och vänt på saken men inte blivit klokare. Men i samma stund har jag också en lättnad, att slippa från den krystade vänskapen där man inte vet vart man har varandra, då ena dagen är man rolig och "bäst" och den andra är man dryg och ignorerad.

För att inte nämna alla gånger folk har stört sig så oerhört att de har varit irriterad i flera månader innan de ens har kunnat pratat med mig om problemet. Är det något man stör sig på eller blir sårad av tar man väl upp det innan irritationen har tagit sig för långt, så de fortfarande går att reda ut? Nej, de flesta har väntat MÅNADER innan de tas upp, och jag är fram tills den dagen helt ovetande om vad problemet är.

Observera att detta handlar om 20åringar, är det normalt beteende för 20åringar? Jag tycker själv det låter som en 15åring förklarar sin situation här. Jag bara ÄLSKAR småstäder.

Sen att jag har två vänner som jag fann under mina yngre tonår som jag ständigt har hållit ihop med fast vi ofta har bott i olika städer, där vi kanske inte hörs på några veckor men allt ändå är som vanligt. Det är alltid VI, och vi vet att allt alltid kommer vara på det lätta, bra, sättet. Hoppas ni förstår att det är er jag snackar om då, Tove & Emelie.